Fröken Anna i Yangzhou

Har smitit ut ur vart lilla rum i Beijing for att kort informera om det senaste. Wendy sover och eftersom hon hotar med att rita en snopp pa mitt gips nar jag sover sa vagar jag inte ens blunda dar inne.
Mitt gips ja. Det sitter pa vansterarmen for att ge stod at en bruten armbage. Anna Papphammar trillade namligen pa cykeln igar pa vag till sista lamian-lunchen med vannerna i Yangzhou. Jag gissar att Cecilia var sur for att jag bestamde mig for att salja henne istallet for att ta med henne hem.
Jag tyckte armbagen sag lite tillknycklad ut, men jag akte ivag till lunchen i a f for att hora om de andra trodde det var lage att aka till sjukhuset. Det gjorde lite ont, men jag kunde rora fingrarna och boja armen lite, aven om de gjorde ont.
Aptiten var inte pa topp direkt efter vurpan, men jag var a andra sidan ocksa lite ledsen over att behova saga hejda till Mel som blivit en god van till mig har i Kina. Efter maten gick vi anda till sjukhuset. Bara for att upptacka att det var stangt. Det var ju lordag.
Ivag till nasta, snabb koll med en doktor. Over till rontgen. Vanta. Plastras om under tiden. Rontgenplatar klara. Armbagen av. Tydligen behover det opereras, men det har jag ju inte tid med. Jag har ju vanner att umgas med min sista dag i Yangzhou. Doktorn sager att jag bor operera inom en vecka. Helvetes javla skit!
Sa det betyder ingen dykning i Malaysia. Ingen klattring i Yangshuo. Inget projekt i Kambodja. Istallet en helg pa KS och gips hela forbannade sommaren.
Det lustiga med det har ar att for nagra veckor sedan laste en kompis har mina tarot-kort. Jag har inte sa mycket tilltro till sant men tyckte det var en lustig grej. Forst gjorde hon en allman lasning, sen fick jag stalla fragor som kan besvaras ja eller nej. Min forsta fraga var om Kambodja-projektet var bra for mig, om det var nagot jag skulle gora. Gissa svaret. Sjalvklart sager hon att det lutar at ett nej. 
For ett par veckor sen nar jag letade biljetter att ta mig fran Kambodja tillbaka till Beijing hade jag problem att hitta nagot som passade och trodde att jag inte skulle kunna gora det p g a det. Jag berattade det for en kompis som jag ocksa hade berattat om tarot-lasningen for. Han paminde mig da om att det var ju det Sophia sa. Nagra dagar senare hittade jag en biljett och tankte att jag kunde aka i a f,  men nar det har hande igar sa samma kompis att det var straffet for att jag forsokte kampa emot tarot-korten.   
Nu hoppas jag bara att den tredje saken slar in ocksa. Vad det ar sager jag dock inte. (Den andra slog for ovrigt inte in, sa jag tror nog anda att det ar mest bullshit)

Så, nu har jag också äntligen sommarlov. Det här är första året på ett tag som jag inte är helt slut dock när sommarlovet börjar. Jag har inte direkt jobbat ihjäl mig i år, det har varit en hyfsat lugn resa genom den här terminen. Rätt skönt med tanke på att hösten antagligen inte kommer vara särskilt lugn.
Men bara för att jag inte är slutkörd betyder det inte att jag inte vill vara ledig ett tag nu. Vad som händer i sommar vet jag än inte eftersom jag har haft diverse problem med bokning av biljetter hit och dit. Vem vet, tisdag eftermiddag kanske jag sitter på Mosebacke och sippar öl. Jag betvivlar det starkt dock. Fast det lät ju himla trevligt.
Det sista som är kvar nu är ett besök på postkontoret, hämta passet på polisstationen, kanske spela frisbee med xin dong fang-folket, pizza med kanadensarna, lite fest ikväll, packa klart och städa lite.
Jag ser verkligen fram emot att åka till Beijing imorgon. Det ska bli varmt där nästa vecka, men det är bara att bita ihop. Lite värme har ingen dött av. (Eller ganska många har väl faktiskt gjort det, men jag hoppas jag klarar mig.) (Hmm, det där lät väldigt okänsligt och cyniskt.)
Hur som helst, jag kollade med underbara fantastiska British Airways hur mycket packning jag får checka in och fram till 30 september i år får man ta hela 32 kg med sig. Men bara en väska tydligen, jag har två. Fast det känns som det går att lösa. Huvudsaken är att jag får ta 32 kg. Det är bra.

Herrejösses så mycket saker jag samlat på mig på 6 månader. Varför tar det aldrig stopp? Jag har en stor väska fullproppad med saker som jag ska ta till postkontoret imorgon och skicka iväg. Den väger minst 200 kilo så det blir nog rätt dyrt. Men tydligen har jag behövt tre vinterjackor här. Och stövlarna var det bra att jag tog med. De har jag nog använt minst 5 gånger. Kanske 7, eller 10 t om förresten. Mahjong-spelet var ju bra att jag köpte. Synd bara att jag har glömt bort hur man spelar. Det väger ton i a f.
En väska ska jag lämna i Beijing nästa vecka. Den hämtar jag upp på tillbakavägen. Jag har fått för mig att British Airways är rätt generösa med hur mycket man får ta med på flyget. Kanske ska jag kolla upp det.
En vinterjacka och två par skor har jag gett bort till Sharon. Mel fick en väska idag och eventuellt får hon en till imorgon. Jag är generös också mot nästa boende i det här råtthålet eftersom jag lämnar allt porslin och glas. Det är inte mycket, men tillräckligt för en ensam stackare som inte äter hemma så ofta. Det fanns ingenting när jag kom hit. Brödrosten fick Eric och Rob dock. De förtjänar den bättre än någon okänd typ jag inte känner. Kryddor och lite mat fick Elva och Mark. Mark förtjänar inget från mig, men jag gillar Elva så jag hoppas hon inte delar med sig. Fast risken är stor för det eftersom de är gifta.
Målet var att packa klart ikväll. Jag tror inte det kommer att bli så. Det är så mycket småsaker överallt som jag inte vet vare sig var de kommer ifrån eller var jag ska göra av dem.
Är någon förresten intresserad av hela första och halva andra säsongen av Prison Break? Om inte lämnar jag de till nästa gäst också.

Det ar varmt nu i Yangzhou. Igar nar vi kom ut efter lektionen var det 33 grader. Klockan var halv sju. Dagtid ar det annu varmare. Det ar en tryckande och fuktig varme som gor att man langtar efter en dopp i nagot hav. Eller pool. Nagot blott som inte ar en smutsig kanal.
Jag ar inne pa sista veckan nu. Igar hade jag sista lektionen med  gruppen som helt oforutsett blev min favoritgrupp. De var pratiga, olydiga och fattade inte ett smack i borjan av terminen. Jag avskydde mandagar eftersom den gruppen var den varsta. Ingen bra start pa veckan direkt. Sen tvarvande de helt plotsligt en dag och blev charmiga, intresserade och lugna. Sa det var lite trist att saga hejda till dem igar.
Efter lektionen igar var det middag med chefen som gallde. Jag var val inte direkt jattesugen pa det, men det var bara att bita ihop. Det blev dock en riktigt trevlig middag trots allt. Vi var pa ett stalle med mycket god peking-anka. Den smakade fortraffligt, men jag blev lite obekvam av att den lag pa fatet och stirrade pa mig. Det spelade ingen roll hur mycket jag forsokte snurra bort den, den kom hela tiden tillbaka till mig. Kanske var den arg for att jag at upp kompisens hjarna.
Det delas ut presenter hit och dit till oss nu eftersom vi slutar. Fran skolan fick vi mynt med bilder pa maskotarna for OS i Beijing nasta ar. De var jattefina, en mycket bra present. Fran flickorna pa kontoret har jag fatt cd-skivor, vykort, kam och en spegel. Det ar som julafton nu. Och jag har insett att jag maste kopa nagot till dem ocksa. Vilket inte ar nagot problem om jag bara visste vad.
Nar vi atit upp ankan och alla andra ratter som serverades gick vi till KTV (karaoke-stalle). Det var mitt forsta besok pa KTV och jag forundrades over hur stort stallet var. Det var langa korridorer med rum att sjunga i. Vi skralade for full hals till allt fran Avril Lavigne och Pink till John Denver och Dolly Parton. De kinesiska sangerna var inte ens vart att forsoka sjunga med i. De fick kineserna ta hand om.
Sa trots min skepticism blev det anda en lyckad kvall. Ar lite trott idag dock. Men aterhamtar mig snart. Ikvall ar det namligen grillparty ute pa Xin Dong Fang. Det ar som att ta studenten. Festerna avloser varandra eftersom nastan alla aker harifran nu.

Har kommit hem från en mycket trevlig eftermiddag i Yanghzou. Har som sagt hittat till parkerna i Yangzhou och de är så väldigt vackra. Små broar över kanalerna. Små paviljonger lite överallt. Parken jag var till idag hade också en gullig liten sektion med bonsaiträd.
Tyvärr stördes mitt parkbesök idag av en blottare. Jag stannade till och tittade över en av kanalerna och ser en man komma ut ur en skogsdunge. Han verkade upptagen med att stoppa ner skjortan i byxorna och jag tänkte att han har väl varit i skogen för att slå en sjua. Men det var visst inte därför han hade handen i brallan. Nej det var för att ta fram snorren och snurra den lite för mig. Lätt skakad tittade jag snabbt bort och gick åt ett annat håll. Så gör man väl ändå inte?
Efter parkbesöket, som trots blottarkinesen, var mycket trevligt mötte jag upp två vänner och vi gick för att få våra fötter masserade. Det var en mycket skön timme, det känns alltid så lyxigt att bli ompysslad på det viset. Dock var vi inte riktigt klara med ompysslandet kände vi efter middagen. Visst såg väl våra naglar lite vissna ut? Så vi tog då en tur till ett nagelställe i stan för ytterligare omvårdnad.
Det var just vad jag behövde en dag som denna. Lite lagom bakis och med viss hemlängtan kändes det som ett mycket bra sätt att tillbringa söndagseftermiddagen.

Engelska har inte varit obligatoriskt amne i Kina sarskilt lange. Det marks bland annat pa diverse skyltar som de forsokt oversatta for att underlatta for utlanningar som kommer till Kina. For turister ar det har oftast fantastiskt roligt och manga ar nog besvikna over att man nu i Beijing har ett jatteprojekt pa gang som gar ut pa att byta ut alla skyltar med felaktig engelska infor OS nasta ar. Chinglish-skyltarna ar ju minst lika stor behallning som sten-krigare, stora murar och pandabjornar.
Har ar nagra smakprov pa vad jag rakat ut for har.
Jag borjar med en av mina favoriter. Infor varlovet hade jag bokat biljetter pa natet och skulle hamta ut dem pa flygplatsen i Nanjing. Jag var minst sagt forvirrad av sms:et jag fick om vart jag skulle hamta biljetten.
"I'm sorry that I'm besy just now. So I coull't catch your meaning. I told you that your thick had arrived the airport. You can take it anytime. There's a rad car. I'm in yellow and sat beside it." Biljettflickan satt i en gul jacka vid en rod bil. Solklart.
I vintras var vi pa nagon slags fest pa ett av hotellen i stan. Ovanfor toaletterna hade de haft vanligheten att aven marka ut dam- och herrtoaletten pa engelska. Trodde de. Huruvida det var herrtoaletten eller ett matrum till vet jag dock inte. Skylten stavade hur som helst "Meal".
Nar vi besokte ett badhus i varas kunde vi inte lata bli att stanna upp framfor ingangen till damernas och undra vad de egentligen menade med "Bate are a woman." Vem ar den har Bate? Och det ska val anda vara Bate is a woman eftersom Bate forefaller vara tredje person singular.
Pa vagen till flygplatsen i Nanjing aker man igenom ett antal vagtullar. Den sista ger en denna uppmaning:
"Please count cash and receipt clearly to your face."
Forra veckan nar jag kom hem motte jag en flicka med en t-shirt med ett hogst intressant tryck. Dar hade man namligen blandat in lite svenska ocksa. Texten pa trojan lod "Gimme some suger". Lite opassande tyckte jag, men kanske ar jag bara pryd. Eller kanske hon jobbar pa butiken i stan med just namnet Suger.

Jag har tidigare namnt ogongymnastiken eleverna har tvingas gora varje dag. Mao hade nagon fix ide om att om man tranade ogonen varje dag sa blir synen bra och ogonen friska. Mao dog for 31 ar sedan, men an har ingen synat bluffen tydligen eftersom denna aktivitet lever kvar an. Och en bluff maste det vara eftersom var och varannan kines har glasogon.
Det ar det lustiga med kineserna, att de inte ifragasatter saker och ting. Det slog mig en dag att det ar ett sadant valdigt sloseri med resurser att de drillas i att inte tanka fritt har. Eller det slog mig val ratt snart efter att jag kom hit,  men jag och Wendy pratade om det for ett kort tag sen. Att Kina ar en diktatur med begransade mojligheter att ifragasatta presidenten och hans styre ar ju knappast en hemlighet. Det ar skrammande hur lite som behovs for att fangslas eller bara forsvinna.
Men det ar minst lika skrammande hur de mer eller mindre hjarntvattas till att inte ifragasatta saker och ting. Att analysera och kritiskt granska texter ar for dem, om inte en omojlighet, men tydligen inget de ar vana vid. Det har blivit allt for tydligt nar jag har haft lektionerna med lararna. Att analysera ens den enklaste sangtext blir dem overmaktigt.
I vardagen betyder det att de inte tycker det ar konstigt att bete sig hur som helst i trafiken. Varfor ska jag vaja, ingen annan gor ju det. Varfor folja trafikregler? Varfor vanta pa min tur? Att tanka ett steg till att det kanske ar smidigare att visa lite hansyn finns inte.
Men vad hander nar Kina demokratiseras? Vad hander nar kinesernas fulla potential slapps los? Nar de inser att de besitter mer an en femtedel av varldens befolkning och har resurser att styra hela varlden fran sitt rike i mitten? Engelska forsvinner som basamne och ersatts av kinesiska. Alla cyklar till jobbet. Vi behover inte bekymra oss om vi ska ga over till euro, vi alla handlar med yuan. Ingen mer Pripps Bla, blaskig Tsingtao. Och jag kan fa lamian som bakismat. Yeah!

Mindre än två veckor kvar. Tiden flyger iväg och jag börjar nu så smått se mig om i mitt lilla rum och undrar hur tusan jag kan ha så mycket saker. Jag har bara varit här ett halvår, men ändå är skrubben fylld med grejer överallt. Jag började packa en väska för ett par veckor sedan med vinterkläder som jag tänkte skicka hem. Det har inte blivit av än och jag gissar nu att det kommer att bli mer än vinterkläderna som får ta postvägen hem.
Jag har den senaste veckan börjat utforska Yangzhou lite mer och upptäckt att det ju faktiskt finns en del vackra områden. I söndags och förra söndagen var jag till Slender West Lake, som är den park Yangzhou är mest känt för. Det är en sjö med grönområden, träd, paviljonger, tempel och massa broar. Otroligt vackert. I söndags var det dessutom vackert väder med strålande sol och man kunde faktiskt se blå himmel. Inte ofta det händer här.
Annars har det mesta lunkat på som vanligt här. Barnen på eftermiddagarna är snälla, barnen på förmiddagarna inte riktigt lika snälla. Lärarna som jag undervisar är snälla, men inte så inspirerade längre. De har terminsproven att förbereda så vi har väl mer eller mindre gett upp. Jag ska träffa dem som hastigast imorgon. Jag har väl också börjat ställa in mig på sommarlov, men biter ihop för Super Kids lektionerna. Som sagt, bara två veckor kvar.

Den här veckan har jag ju som sagt haft demo-vecka för Super Kids-klasserna. Det gick väl rätt bra tror jag, de flesta föräldrar verkar ha varit rätt nöjda. Och barnen har varit tystare och lugnare än vanligt. Även om de faktiskt är rätt lugna annars också. Så lugna 20 7-åringar kan vara mellan halv fem och halv sju efter en heldag i skolan vill säga.
Men igår var det lite olustigt under lektionen. För det första kom jag inrusandes i sista minuten eftersom jag tagit en tupplur på em och pallrade mig upp ur sängen lite för sent. Men jag grät inte ögonen ur mig i alla fall trots att jag var lite sen.
Vilket en stackars flicka gjorde som också var försenad. Hon var dock ca 20 min försenad och tyckte det var lite jobbigt att komma in när lektionen börjat redan. Jag försökte ignorera det hela och fortsatte som inget hänt. Jag kan ju ändå inte säga något eftersom min kinesiska är riktigt usel. Sharon fick ta det hela istället. Flickan lugnade sig dock till slut och deltog som de andra i dagens övningar.
Nästa olustighet var en pappa som inte var särskilt nöjd med sonens prestationer tydligen. Den här pojken är verkligen inte det skarpaste kniven i lådan. För att vara helt ärligt är den här kniven rätt slö. Och det har pappan tydligen lite svårt att ta. Att uppmuntra och peppa pojken verkar inte riktigt vara hans taktik. Istället skällde han lite då och då och gick även fram till pojkens bänk och läxade upp honom. Mitt under pågående undervisning. Jag låtsades igen som ingenting utan fortsatte med I have, I don't have. (Dock inte med stolexemplet den här gången.)
Igår hade jag också en fm-klass och jisses vad knivigt det är att ha 40 ungar i ett klassrum. När de dessutom pratar konstant och är tysta endast två sekunder när man säger till dem gör ju inte det hela lättare. Igår körde jag hänga gubbe halva lektionen ungefär. De tyckte de var hysteriskt roligt. Men när de fick ett papper med ordpussel fattade de ingenting och jag tog tacksamt emot rastklockans ringning när jag tre gånger försökt förklara vad de skulle göra och fortfarande hade 40 fågelholkar stirrandes på mig.

Stackars fröken Anna! Nu är det dax igen. Att vara sjuk. Fast den här gången är det inte magen som krånglar utan halsen. Började känna igår att det var något på gång så jag tog med mig Sharon till apoteket för att köpa nån medicin som skulle mota förkylningen i grind. Jag fick något grovkornigt pulver som blandas med varmt vatten och några gröna kapslar. Idag kände jag att halsen började tjockna till så Elva rekommenderade någon fantastisk halsmedicin. Det visade sig vara små svarta kulor i ett litet rör som ska tas tre gånger om dagen. Allt är någon form av naturmedicin och jag undrar om nåt av de är lagligt hemma i Sverige. Jag är fortfarande sjuk, men himmel vad färgglatt allting har varit idag. Regnbågar, blommor, stjärnor, alla dansar och är glada, jag älskar hela världen idag.
Eller inte.
Det är en rätt usel vecka att bli sjuk på för övrigt. Dels för att vi planerat in ett grillparty på lördag och det vore ju roligt att gå på. Och så har jag demo-vecka den här veckan. Det betyder att föräldrarna är inbjudna att vara med på Super Kids-lektionerna. Här i Kina betyder det att nästan alla föräldrar kommer. Det är så klart roligt att de är engagerade och faktiskt bryr sig om sina barns undervisning. Fast till en viss gräns. Vår chef mr Zhang är löjligt nojig om vad föräldrarna tycker och tänker och tar alltid deras parti oavsett vad det gäller.
Men nu var det inte det, det här skulle handla om utan om demo-klassen. Den första var i måndags när jag kom tillbaka från Xi'an. Lite lagom trött och dåsig skulle jag ha en lektion inför alla föräldrar. Som tur är, är måndagsgruppen den bästa numer så jag var inte särskilt nervös. Och tydligen gick allt bra också eftersom alla föräldrar som lämnade in enkäten om hur de uppfattade lektionen var mycket nöjda. Jag var så klart glad över det, men Annie var nog ännu gladare eftersom hon också är löjligt nojig över vad föräldrarna tycker.
Tisdagen gick också bra. En förälder tyckte det bara var okej, men det är inte så mycket att fundera över.
Idag var det dock värre. Mest för att jag gjorde bort mig på riktigt. Inte så att jag sa något dumt eller svamlade bort mig utan för att jag bjöd på lite slapstick-humor. Vi övar på I have, I don't have den här veckan. Jag visade då bl a att I have a chair, jag tog sen bort stolen och skulle låtsas sätta mig och då upptäcka att I don't have a chair. Dock satte jag mig lite för långt ner och tappade balansen och druttade helt enkelt på rumpan. Det var ju inte riktigt meningen. Barnen skrattade. Och föräldrarna skrattade. Om än lite nervöst. Får se imorgon vad dagens enkät säger.
Två dagar kvar. Jag kommer nog inte ta I don't have a chair som exempel imorgon.

Jag lägger nog inte upp så mycket mer bilder här nu. Det tar så lång tid och är lite meckigt. Jag gillar enkla saker. De flesta bilder lägger jag ändå upp på facebook.
Här är de bilderna från helgen i Xian.
http://www.facebook.com/album.php?aid=5336&l=100e7&id=545465918
http://www.facebook.com/album.php?aid=5339&l=28088&id=545465918

Vi var väl kanske inte riktigt uppe med tuppen lördag morgon, men rätt tidigt för att ta den östra turist-turen. Det är den turen man tar om man vill se terrakotta-armén. Kl 9 packade vi in oss i minibussen tillsammans med vår guide och två andra turister.
Första stoppet var en fabrik där de gör miniatyrer av terrakottasoldaterna och möbler. Antagligen ville de att vi skulle köpa en massa saker. Men det gjorde vi inte.
Vidare till ett museum som var färgglatt. Men inte så mycket mer än så. Vi blev fotade av kinesiska turister. De tyckte tydligen vitingarna var mer intressanta än vad som än låg i alla glasmontrar.
Stopp tre var de varma källorna. Rackarns tänkte jag att jag inte tog med mig badkläder. Varma källor är ju trevligt att doppa sig i. Men man fick ändå inte bada där så det gjorde inte så mycket. Det var dock en väldigt vacker park och det var trivsamt att strosa omkring. Även om jag började bli hungrig och var trött och svettig och på väg att bli lätt gnällig.
Lunchen var usel så vi lämnar den här och nu.
Efter maten var det äntligen dax att gå och se stengubbarna med deras hästar. Vår guide Candy (jag vet, rätt porrigt namn) pratade lite innan om statyerna och de olika groparna där stengubbarna och deras hästar står. Det var rätt maffigt att se alla statyerna stå i raka led i givakt. De är alla olika, de har alla olika ansiktsuttryck och anletsdrag. De soldater som skulle skydda kejsarens mausoleum kom från alla olika delar av Kina, därför ser de alla olika ut och är olika långa.
När man först upptäckte statyerna 1974 var färgen fortfarande kvar, den har numer bleknat och flagnat. Krigarna hade också vapen i sina händer, men många av de plundrades så nu har de ingenting i sina händer.
Efter ca två timmars soldat-fotande och tittande var det bara ett stopp kvar. Jag tror egentligen ingen var särskilt intresserad av några mer stopp, men ingen hade hjärta att säga det till Candy. Vi fick i a f chansen att gå upp för 86 trappsteg för att kolla på utsikten från kejsarens grav som är gömd i en 43 m hög kulle. Man har inte kunnat öppna hans grav eftersom det är så mycket kvicksilver i jorden så det är alldeles för giftigt att röra upp något därifrån.
På det hela var det en mycket intressant dag, där så klart terrakotta-armén var höjdpunkten. Jag var imponerad av hur verklighetstrogna de var och hur välbevarade många var. Det var en mycket nöjd fröken Anna som återvände till hotellet för siesta och dusch innan det var dax för middag, jazzbaren och nattklubbsbesök.
Söndagen var en rätt slö dag med ett par historiska besök. Ett i trumtornet och ett i moskén. Moskén var väldigt intressant att besöka eftersom det var den första kinesiska moskén jag besökte. Den hade en park som var väldigt trevlig och den var ingenting alls som de moskéer jag sett innan.
Vi unnade oss en riktig hamburgare till middag och gick till sängs mycket belåtna med även söndagens aktiviteter. Wendy och jag lämnade Xi'an tidigt måndagmorgon eftersom vi var tvungna att jobba måndag em. Tyvärr mötte oss regn och grå himmel i Yangzhou så det var extra trist att komma hem då.

Tillbaka i Yangzhou igen efter en helg i Xi'an. En mycket trevlig helg. Även om den startade lite halv-wobbligt. Väl framme i Nanjing så var vi lite hungriga och tänkte ta något att äta innan det var dax att kliva ombord. Vi var incheckade, hade lite tid och tog oss tid att välja ställe. Halvvägs in i ätandet ropade de dock ut att det var sista anropet för flyget till Xi'an. Hoppsan! Snabb nota. Rusa genom säkerhetskontrollen. Rusa genom avgångshallen. Självklart var vår gate längst bort. Svettiga och andfådda nådde vi ändå gaten 10 min innan flighten skulle gå, men vi var de sista på så klart.
När vi väl hämtat andan kunde vi börja göra narr av de andra passagerarna på planet. Som att det var väldigt många män med stora huvuden. Konferens för män med stort huvud i Xi'an i helgen? Nu var vi som vanligt igen.
Väl framme tog vi en kort siesta innan vi tog en bulle till de muslimska kvarteren. Där åt vi en en sen lunch. Jag råkade för andra gången på kort tid beställa in inälvsmat. Den här gången var det komage som serverades. Det föll ingen av oss i smaken.
Dagens kulturella aktivitet blev ett besök i Klocktornet.  En del fotande och sen tillbaka till hotellet för att möta upp de tre eftersläntrarna som tvingades delta i barnens dag aktiviteter på sin skola på fm.
Middag och ett par öl på Jazz Bar. Efter första kvällen var vi än inte imponerade av Xians nattliv. Baren vi besökte var en trevlig bar med live musik, biljardbord, soffor och ett litet loft. Men i princip tomt på folk. En relativt tidig kväll blev det då vi ändå skulle upp ganska tidigt för att besöka bl a terrakotta armén följande dag.
Men den historien tar vi imorgon.

Regn och rusk. En perfekt dag att lämna Yangzhou. Idag åker jag till Xian med ett gäng glada amerikaner och en kanadick (som väl också är rätt glad antar jag). Jag har mer eller mindre packat klart, käkar nu frukost och känner för en gångs skull mig inte stressad inför en utflykt. Om en halvtimme ska jag åka och jag bör kanske sätta på mig en tröja innan jag åker eftersom det som sagt regnar idag och det kanske blir kallt att gå tröjlös, men jag känner att jag ligger bra i fas.
Xian är känt för sin terrakotta-armé som nån kejsare byggde för att vakta staden. Eller nåt. Terrakotta-armé på kinesiska är bing ma yong. Något Wendy inte visste och jag fick därför lära henne det. Då kände jag mig så kaxig. Det ska hur som helst bli väldigt intressant att se dessa stensoldater och eftersom jag inte tror att det är flera kilometer med soldater som väntar mig tror jag att den här helgen kan bli en av höjdpunkterna på min Kina-turné.
Nu verkar jag gå ur fas och kanske ska ta på mig den där tröjan snart. Wendy blir sjukt stressad om jag är sen. Särskilt med tanke på att det är jag som har biljetterna till flygbussen också.

Någon gång förra året när jag cyklade till jobbet kände jag lukten av rök, asfalt och avgas och fick ett akut behov av att resa någonstans. Jag tror att jag då redan bokat en resa till Indonesien så jag var mer eller mindre på väg redan. För mig är just lukten av rök och eld förknippat med resande och framförallt Asien. Och i morse när jag åkte till jobbet kände jag mer än nånsin tidigare att jag verkligen var i Asien.
Det är varmt i Yangzhou nu. (Även om det i morse var svalare än vad det varit den senaste veckan.) Och med värmen kommer fuktigheten. Och lukterna känns nu mer intensiva. Så även lukten av rök och eld. Det var lite lätt disigt i morse och som vanligt var trafiken kaotisk. Allt detta blandat fick mig att känna att jag verkligen är i ett annat land. Jag har hamnat i en vardag här i Yangzhou och inte känt mig särskilt främmande, även om folk stirrar på mig för att jag ser så annorlunda ut. Men idag var jag verkligen i Kina. Jag kände mig inte som en invånare i Yangzhou utan mer som en resenär på tillfälligt besök. Jag vet inte riktigt vad som gav mig den här känslan. Kanske för att tiden här snart är slut och jag så småningom kommer att gå från engelskalärare till just resenär igen. Men det var definitivt lukterna som tog mig dit.
Det slog mig idag också att jag om ett par månader kommer att befinna mig i Kambodja igen och få chansen att se templen i Angkor igen. Jag trodde inte att jag skulle se dem igen, men tanken på att få se dessa fantastiska byggnader igen fick mig att se fram emot den här sommaren ytterligare. Återigen den fantastiska känslan av att vara resenär.
Den här veckan har varit rätt långsam, kanske för att jag är som ett barn innan julafton. Den här helgen ska jag åka till Xian med mina vänner och ser verkligen fram emot det. Idag är det onsdag, men jag har trott att det var torsdag hela dagen. Igår trodde jag det var onsdag. Längtar efter att resa.
Men när jag tänker efter har det ändå varit en bra vecka. Idag har jag t ex just kommit hem från en trevlig middag hos Wendy. Hon hade lagat en fantastiskt god köttgryta och bjudit in Eric och Simonetta också. Även om jag tillbringar så mycket tid med dessa människor kändes just middagen idag trevligare än andra middagar vi haft på ett tag. Kanske för att vi var hemma hos någon och maten var hemlagad. Hemlagat är bättre. Det enda som kan konkurrera med resandet.